Att säga det till mig är att öppna en inkörsport till Nicke Nyfikens bästa vän. Jag försökte självklart få honom att berätta på en gång vad det var; vadå vänta tills han skulle åka?, men han teg som en mussla.

Så nyfikenheten fick följa med ut i garaget när jag gick ut dit för att träna. Jag stod på löpbandet i garaget när han öppnade dörren och stack in huvudet för att säga hejdå. ”Men hallå! Vad hejdå? vänta nu lite här; överraskningen? Du skulle ju ge en överraskning” utbrast jag andfått och verkligen redo för att få reda på vad det var. Men han log bara och sa med retfull ton; ” Du får vänta.” Sen sa han något om att ha en trevlig kväll innan han log ännu lite bredare och började stänga garagedörren. Så jag är rätt övertygad om att han inte hörde mina protester innan dörrens handtag till slut klickade som ett bevis i att han inte bara stängt dörren utan även undanhållit mig ett svar.

Tålamod är jättebra, men där och då gick min Sherlock Holmes kompass på. Big time. Jag avslutade raskt min träning och gick in i huset för att leta. Var tusan var den där överraskningen? Jag är listig- det här skulle jag klara av att lösa!

Efter att ha snokat runt i rum, lådor och garderober hade en lätt irritation växt. Äh! Här fanns ju inget. Som ett litet besviket barn snörpte jag på munnen och slutade leta överraskningar. Han ringer väl och ger en ledtråd tänkte jag och tog istället den där välbehövliga efter träning duschen.

Femton minuter senare landade jag i soffan med blött hår, myskläder och tre förväntansfulla Tjillevippar. Vi hade bokat kvällen för att se på Harry Potter film. Simon hade lyssnat klart på den fjärde boken och nu var det dags för att se filmen.

Filmen rullade och jag hade redan hoppat 30 cm över soffdynan när läskiga dementorer kom farandes hux flux genom stormen och började jaga Harry och hans (otrevliga) kusin, när det plötsligt bankar rejält på vår ytterdörr en trappa ner. Nu? Efter klockan åtta? Om mina ögon ökat markant i omkrets när demontererna kom, så var de nu klotrunda. Vi bor på landet och hit spontanitet åker man icke.

”Vad var det?” frågar jag Tjillevipparna. Jag hör hur misstänksam jag låter. Hundarna skäller så jag vet ju svaret själv; det är någon där. ”Men mamma, bara gå ner och titta” svarar en röst ur den lilla kloka skocken av 10- snart 11 åringar i soffan, dvs inte den vuxna snart 50 åriga kvinnan som tittat på lite för många läskigheter på film och tror det värsta nu när fantasin går bananas i hennes lilla lättskrämda degklump till hjärna..

Jag går ner för trappan. Öppnar hundgrinden in till hallen där Juni står och skäller. ”Fan, det är verkligen någon utanför” tänker jag när jag i sidled rör mig ett steg i taget mot dörren för att kunna kika ut genom fönstret i ytterdörren och se vem det är ”innan de ser mig”. (..man har ju sett hur de gör på film..)

Utanför står två personer och skrattar. Och jag ser vilka det är, så jag börjar klappa händerna samtidigt som jag hoppar upp och ner, skrattar och utbrister mitt första ”Åh vad rrrrrooooligt!”

Dom hade alltså åkt från ”den goa” delen från landet västra del, och nu står de där i hallen! Jag bara fånler, kramar om, utbrister min repeat mening ”Åh vad rrrrrooooligt!” ytterligare några gånger samtidigt som min hjärna försöker förstå att de på riktigt är här. ”Men.. Ni skulle ju inte komma?” frågar jag undrande och tittade lätt förvirrat på än den ena än den andra.

Och det var det som var överraskningen. Att inte berätta om hur tanken funnits att de trots allt skulle kunna få till det. Att komma till Tjillevipparnas 11 års dag. Att komma till oss 50 mil bort för att vara tillsammans i typ 40 timmar. För att vi har firat dom tillsammans de senaste åren. Så jäkla fint!

Det var den allra bästa och finaste överraskningen som jag kunde ha fått. Som vi fick. Och där sattes ribban- inte taket- för 2020. Det här kommer att bli ett briljant år!

Kärlek till C & J. Ni är fantastiska. På så många sätt och vis.