Nästa helg fyller Dear Husband år. Då är det 51 jordsnurr sedan han ploppade ut för att leva livet. Så nu är det lite funderingar med att vilja ge presenter, men rätt presenter, för jag vill ge något med en tanke och något som han verkligen genuint kommer att bli glad för. Ett par strumpor ger inte någon starkare high-five feeling.

Förra året var det lätt. Han fyllde de ”magiska” siffrorna 50 och åkte iväg till Thailand med en kompis i 14 dagar för att träna, dyka och bara få vara. Va? Åkte han själv utan the family? kan någon kanske tänka. Jupp och självklart blir svaret på det. Denna man jobbar och sliter för oss med 2 jobb, bygger och fixar här hemma, har inga direkt sociala behov och gillar inte att spontanshoppa. De två sistnämnda är mer mina favoritdelar i livet. Jag har åkt på två träningsresor då han roddat allt- så nu var det verkligen hans tur. En annan sorts tur var att de precis hann komma hem innan Thailand stängde gränserna och vårt liv med en pandemi startade. Nu snart 1 år senare känns det surrealistiskt att han var ute och reste. Tänk vad allt har förändrats på 365 dagar.

Men jag tror att jag kan ha kommit på en briljant present. Jag funderar på att hitta ett forum där vem som helst kan swischa valfritt belopp till honom. Näee- såklart jag inte gör 🤣, däremot så involverade jag Tjillevipparna häromdagen. Såklart ska de få vara med på presentinköpen.

”Jag har frågat pappa vad han önskar sig till sin födelsedag”, började jag. ”Va?! fyller pappa år” var den spontana reaktionen när vi satt där i bilen på väg för att byta några Legomodeller från i julas, kraftigt försenade pga av coronasjukan i familjen. ”Jajjemen och jag har frågat pappa om vad han önskar sig och han sa att ni får välja det som ni tycker att ni vill ge.” Jag nämner inte att han muttrat att just strumpor och kalsonger kanske inte är det roligaste att få. Det var ju trots allt inte länge sen det gavs bort på Fars dag.

”Men jag har inga pengar!” säger Simon, ”dom har jag använt själv”. Jag förklarar att han har en lösning på det lilla problemet, jag kommer att täcka upp hans inköp. Då svarar han att det kommer inte att bli några som helst problem att komma på vad han vill ge eftersom ”jag har ju faktiskt levt med honom hela mitt liv. ”

Det blir sen tyst i bilen. Knäpptyst. Det flödar inte direkt förslag från de tre annars så bluddriga Tjillevipparna. Han som sa att det absolut inte blir några problem sitter och tittar ut genom sidorutan utan några som helst förslag.

”Vad tänker ni? Har ni kommit på något ni skulle vilja ge? ” undrar jag. Jag har fortfarande förhoppningar om deras feeling för vad pappsen ska få.

”Jag har verkligen ingen aning” säger Pontus. ”Strumpor!” svarar Oskar och när jag säger att just strumpor kanske inte är så jätte kul att få så tjoar han ”kalsonger!” och är därmed bortkopplad. ”Jag måste tänka längre” blir lägesrapporten från Simon.

Så så gick det med det. Jag får helt enkelt göra en insats att hitta på något. De tre 12 åringarna är bra på mycket men presenter till pappsen? No skills at all. Wish me luck.