Idag har jag och min flock med killar varit på IKEA.

Planen var att köpa en garderob eftersom vi så himla listigt räknat hur vår pyttelilla tvättstuga kan utrymmas och få en något mer luftig inredningskänsla genom att shoppa en ny garderob som ska stå utanför tvättstugan. I den ska alla handdukar, sängkläder och träningskläder flytta in. Galet bra lösning helt enkelt och så oerhört mycket enklare än att riva väggar, bygga upp nya väggar och på så vis skapa en större tvättstuga som vi tänkt oss -innan -garderobssnilleblixten slog ner.

Det visade sig att det var många runt el Stockholmo som tänkt sig en liten IKEA tripp just idag. När vi kom fram vid 12 brisen var det också väldigt många som även tänkte lunch, så vi såg kön, tänkte om och tog istället fikat innan lunchen.

Med chokladbollar och ostmackor i magarna spatserade vi sedan till avdelning ”garderob”. Hittade en som var fin, måtten stämde, drog ut lådor, öppnade dörrar och tjopp var beslutet taget: ”vi tar den!”.

Ett litet problem dock.

Tillfälligt slutsåld.

Attans.

Men med lite personalhjälp vet vi när den är åter i lager, så redan i slutet av januari är den klaustrofobiska känslan i tvättstugan ett minne blott för då kommer garderoben vara på plats.

Vi äter vår lunch och självklart först efter att ha stått och tränat ”stå i kö” i 30 minuter. Det var jag och Pontus som kämpade där i kön. Vi körde sten,sax och påse( jag är skyldig 10 spänn efter 1-2 i förlust) och pratade med varann. Och det måste jag få ur mig för det där med att prata..vad är det med folk? Telefonerna är som fastklistrade i händerna på kids och vuxna; visst är det lite.. lite.. sorgligt? När blev en telefon, med allt vad den kan erbjuda, viktigare än en levande människa mitt framför oss?

”Okej. Ska pappa ta hissen ner med vagnen, så kör vi tävlingsrace ner?” frågar jag när vi lämnat restaurangdelen.

Tre 10 åringar tittar förtjust på mig och svarar ”jaaaa!”.

”Vi möts nere vid hissen” säger jag till mannen, innan jag galopperar iväg i varuhuset. Tre 10 åringar galopperar bredvid. Vi passerar soffor, garderober och springer skrattandes och tävlandes ner till bottenplanet.

Vi stannar skrattflåsandes vid en bur full med servetter på bottenplan. Jag ser Fredrik vid hissen och ropar så han kan se oss. Leende går han emot oss.

”Hej” hör jag en kvinnoröst säga. Inser snabbt att jag är personen hon pratar med. Flåsande svarar jag ett glatt ”Hej!” Hon är inte lika glad när hon fortsätter med sitt budskap.. ” det vore verkligen bra om ni inte springer i gångarna eftersom vi sitter under dom och jobbar!” Jag tittar allvarligt på henne och svarar” Absolut, vi ska inte göra om det. Jag lovar”.

48 år och tillsagd att inte springa omkring och leka på IKEA…

äh.. jag är fasiken nöjd!