Semestertrippen är avklarad och livet har levts en del dagar hemma sedan dess. Min ambition att hitta hit till skrivandet under resans gång sprack kan man väl lugnt skriva under på.

Och det får bli så.

Jag har kommit överens med mig själv om det. Att livet här och nu får gå först och att dagar som passerat får skrivas sen. Om livet här och nu helt enkelt tar all tid. Och det gör det mest hela tiden.

Men sen,när känslan och pauserna finns, då kommer tid för att de nedskrivna orden ska hamna här. Ibland är en överenskommelse med sig själv inte svårare än så.

Nu fångar jag stunden. Stunden att vara tillbaka i det bruna rummet i den gamla villan i Göteborg.

För några timmar sen kom vi fram till våra vänner här i Göteborg. Några av de bästa människorna jag vet.

Alla har nu gått och lagt sig. Tjillevipparna och dear Husband sover i ett rum lite längre bort i huset och jag har landat i sängen som jag sovit i så många gånger förr. Nu var det ett tag sen jag sov här för vännerna vi besöker drog ner på antalet rum de hyr av de som äger huset. Och då försvann det bruna rummet som sovplats. Men i morgon är det 60 årsfest och det bruna rummet är utlånat av ägarna till huset, så att vi fem ”Stockholmare” fick plats. Att vi inte bor i Stockholm har vi gett upp att förklara, 8 mil hit eller dit är liksom mindre viktigt, så vi kallas helt enkelt för ”stockholmarna”. Vissa saker är det bara till att köpa.

På övervåningen spelas det musik av de som äger och bor i den övre delen av huset, ”för att fira in deras första semesterdag” berättade min vän som bor här. Och semestertid är verkligen en tid att fira så vad gör väl lite musik sent en julikväll? De har dessutom skön musiksmak så tårna har vickat i takt till rytmerna av både Kent och Coldplay. Tänker att jag måste spela lite mer Kent när jag kommer hem. Blir alltid nostalgisk och tänker på den sista konserten med dom. Magiskt.

Men tillbaka till stunden.

Till här och nu.

Vissa ställen har en aura. En känsla. Visst hänger du med på det? Du vet när man bara känner ”wow- här trivs jag”. Svårdefinierad men ändå så pass stark att det inte går att bortse ifrån. Jag och det bruna rummet har något ihop. Jag gillar verkligen det här rummet. Kan inte sätta fingret på vad det är men det är något här som gör att jag får en skön känsla. Jag känner mig trygg.

Jag ska vara fullständigt ärlig. Det är inte bara något med rummet. Jag vet att det är någon mer som bor här förstår ni. Någon snäll som har funnits här för länge sen. Hon kanske bodde här 1902 när huset byggdes. Eller så är det senare. Det jag vet är att hon vill mig väl. Det var länge sen vi träffades nu och jag vet att det har att göra med hur mottaglig jag är. Men det gör att det bruna rummet alltid kommer att vara ett rum jag mår bra i. Jag är välkommen här.

Vad tusan skriver och svamlar hon om, kanske du tänker. Och kanske är det tok att ta upp det. Här på världens största läsplatta.. Men det är sant som det är sagt, och undrar du mer över min.. ska vi kalla det-förmåga? – så skrivs det inga fler ord om det idag. Den ”förmågan” bara finns där ibland.

Som här, i det bruna rummet.