Det började med onda muskler. Som kraftig träningsvärk men ändå annorlunda. Som ledvärken som feber ger men inte alls likadan och utan feber. Så beskrev han känslan som spred sig i kroppen. Alvedonpaketet åkte fram och arbetsplatsen kontaktades för nattens arbetspass skulle inte bli av. Ögonen visade tydligt att kroppen var påverkad av något som inte ville väl. Nerbäddad stark man med tydliga symptom men ovanliga symptom är inget bra tecken. Förkylning är sak. Covid-19 är något helt annat.

På fredagskvällen kom svaret från provet som togs på torsdagen. ”Kom och kolla” ropade han från soffan där han låg inlindad i en filt. Han vände upp mobilens display mot mig. På skärmen stod det. Det där som man bävat för. För att det inkluderar så mycket ovisshet och rädsla.

Du har testats positivt för Covid-19.

Så här är jag. Här är vi. En familj som kan berätta om hur otroligt olika symptom vi har i en familj med 2 vuxna och 3 barn. Som kan berätta hur systemet fungerar när det är svart på vitt att viruset har landat. Som kan berätta att viruset kan landa hos precis vem som helst. Du vet inte när eftersom du är smittad innan du fått symptomen. Det är det som gör oss alla till viktiga lagspelare i matchen där vi måste se oss som ett lag- inte som divor som kör sitt egna race.

Ihop med provresultatet var det en text som meddelade att han skulle kontaktas med anledning smittspårning. Vi läste oss till att vi alla per automatik var satta i karantän i 7 dagar från och med hans första dag med symptom. Eftersom jag, Pontus och Simon redan hade olika symptom på fredagskvällen så isolerade vi inte den konstaterat sjuka mannen. Vi tror att viruset redan spridit sig och det är det vi också känner av. Skulle vara lätt otroligt om vi drabbats av en ”vanlig” förkylning samtidigt. Han fick svaret i fredags och i söndags förmiddag blev han uppringd av en smittskyddssjuksköterska. Hon frågade om hans personnummer, arbetsplats, första dag för symptom, om mig och mitt arbete, om barnen och deras skola och sen fick vi information om att vi alla var i karens i 7 dagar från hans första dag med symptom. Det samtalet görs till alla med ett positivt resultat. Det är ett sjujäkla stort och viktigt jobb. Som görs bra.Vi fick även svar på det vi inte hittat egen information om; att även jag och barnen ska testa oss. Så tider är bokade och Simon har redan börjat bäva för att behöva topsa sig nere i svalget. Eftersom både jag och Fredrik har testat oss 1 gång i höstas när vi åkte på varsina rejäla förkylningar så vill jag förbereda dom på vad vi ska göra där i bilen på tisdag. Förberedande samtal har visat sig vara en klockren strategi när vi ska ut på nya saker. Och det här går ju till historien som en mycket speciell familjeaktivitet.

Dear Husband’s symptom med muskelvärken höll i sig i 2 dagar med den där kraften som gjorde att Alvedon blev ett måste. Febern dök aldrig upp men lite huvudvärk, hosta när han gick ut med hundarna och nu in på dag 4 så låter han förkyld och hans smaklökar har kastat in handduken. Mina symptom har varit rinnsnuva av och på, en mycket märklig huvudvärk som kommit i skov och då varit riktigt ettrig, känt mig trött och så det mest obehagliga är det tryck jag känt över bröstet som jag aldrig känt förr och som även det kommer och går. Pontus och Simon har haft ont i halsen, feber som gick upp till 37,9 som högst och huvudvärk. Oskar är helt symptomfri och pigg som en mört. Ta i trä. På tisdag tar vi testerna och på onsdag vet vi förhoppningsvis om hela familjen bidrar till att statistiken över spridningen av covid-19 ökar.

I snart 1 år har vi alla levt med det här viruset. Det har levt med oss som ett tyst osynligt spöke och mediernas sätt att skriva om det har satt mig i två läger; den rationella som ser sakligt på situationen och tar reda på fakta och slutar läsa dagblaskor med sensationsjournalistik, den andra är hypokondrikern som vill bygga en bunker, skydda våra barn och fly från en eventuell ond rå ensam död i respirator med absolut ingen av familjen i närheten. Endast tappra änglar bakom en skyddande mask. Det här viruset har påverkat hur vi lever våra liv och det har snurrat till i tankarna kan man lugnt konstatera.

Vi har verkligen försökt följa restriktionerna hela tiden och såklart även de förändringar som tillkommit nu under hösten när det skenat iväg. Julklappar, kläder och vinterskor har köpts på nätet, mat har handlats på tider när nästan inga andra är där och vi har hållit oss hemma utan vänner och familj. Tränat, varit ute varje dag för att få frisk luft, så gott som fullständigt tagit bort alkohol, ätit så sunt som jag har förmågan att tillaga som husets kock, allt för att försöka sköta om sig och göra det man kan för att hålla immunförsvaret på topp. Så vad vill jag säga med det? Ja inte att jag är någon supermedborgare för jag har inte gjort allt rätt. Men vi har försökt.

Och det är den delen som är så onödig i hela den här pandemin; det är för många som inte försöker. Det levs lite för ystert fortfarande på sina håll. Fasiken jag blir helt perplex när folk lägger ut bilder på sociala medier, hur vissa sveper förbi mig på 20 cm avstånd eller inte kan vänta på sin tur för att komma åt det där i mataffären. Eller att det åks utomlands. Eller att det shoppas på rea i butikerna. Jag vill säga att det är läge att sätta sitt ego på paus. Vi alla tycker att det är skit, elände och fullständigt bedrövligt tråkigt att behöva begränsa oss. Det har pågått länge..

Är viruset med eventuell lång återhämtning med osäker diagnos på vart det landar eller det som faktiskt händer; död och aldrig mer, inte tillräckligt för att vi ska sätta oss på stand by? Är andras sorg och förlust inte tillräcklig? Är vårdpersonalens situation priset vi är beredda att betala för att få göra lite som vi vill?

Svaret är enkelt.

Nej.

Det priset är alldeles för jäkla högt. Orimligt till och med. Det är dags att inse att vi människor tillsammans skapat det här och vi därför -tillsammans- måste ändra våra vanor för att få bukt på eländet. Det är så man gör. Man lär av sina misstag. Punkt.

Med det sagt. Jag andas ut. Inte helt eftersom det kan komma i vågor, men en liten utandning och axlar som åker ner ett par hack för att det inte blev värre än så här. Vi har viruset i huset. Vi ser ut att komma lindrigt undan. Och jag är så oerhört ödmjukt tacksam för det. Barnen; älsklingarna, mår mycket bättre redan och Fredrik; vår stjärna, är klart och tydligt på väg bort från det värsta. Det syns i ögonen. Jag själv ser fram emot när den här märkliga dragningen i bröstet slutar för den ger mig lite mörka funderingar om virus som stökar i lungorna och det säger väl en hel del om hur tankarna kan spåra eftersom det är ett obehagligt virus som har många fula ansikten. Det gör mig otrygg. Osäker. Noll kontroll känsla de lux. Samtidigt är jag väldigt tacksam till dom som försöker ge oss riktlinjer att följa. De har ingen lätt uppgift och det är många domare som dömmer deras match. Respekt och ödmjukhet för att de gör sitt bästa säger jag. Man buar inte för någon som kämpar och gör sitt bästa för laget.

I min värld är omtänksamhet det finaste att få och att ge. Att vara snäll är ett sätt att visa det på. Att följa restriktioner är att vara omtänksam. Ta hand om dig och vet du vad: lev här och nu!, det blir lite enklare med den inställningen när det är som det är.